En hyllning till Arne – mannen som sa “tvy vale”
Det finns män som svär som fulla sjömän.
Och så finns det sånna som min morfar.
Med en pappa som hade ett helt lexikon av svordomar i bakfickan, i kontrast till en morfar som i vår familj stack han ut som en udda fågel: en smålänning som inte ens hade mage att förolämpa en myra. Den värsta kraftuttrycket han kunde plocka fram? “Tvy vale.” Ett uttryck som i rikssvenska landar någonstans mellan “usch” och en mild himlande med ögonen. En verbal axelryckning.
Det var något så provocerande snällt med det. I en värld där folk tappar det över en försenad leverans, fel laguppställning eller att någon hängt toarullen åt fel håll, gick Arne runt och var mild, vänlig – nästan ofattbart omtänksam. Som om han vägrade bidra med mer skit till världen än absolut nödvändigt.
Tvy vale – den snällaste svordomen
“Tvy vale” var inte bara hans svordom, det var hans gränsmarkör.
Det där lilla uttrycket dök upp när något faktiskt var åt skogen, men han vägrade ändå gå full verbal diarré över livet.
Det var tvy vale när någon betedde sig illa.
Tvy vale när något kändes orättvist.
Tvy vale när AIK spelade – för där, av någon mystisk anledning, gick hans gräns.
Att just AIK kunde trigga den där milda småländska irritationen är nästan poetiskt. Alla har vi våra svaga punkter: för vissa är det stökiga badrum, för andra är det slut på toapapper, för Arne var det tydligen AIK. Men även då – inget hat, inga hårda ord, bara ett bestämt, smått uppgivet “tvy vale”, som om han gav världen en chans till att skärpa sig.
Snällast vinner
Arne var beviset på att snällast visst kan vinna. Inte på det där högljudda, applådfångande sättet. Utan tyst, stabilt, genom sättet han var på och genom handling. Genom att inte kasta skit när han hade chansen. Genom att inte spä på konflikter. Genom att vara den där trygga människan som får rummet att kännas mjukare – utan att göra en stor grej av det.
Det är lätt att romantisera temperament, ilska, stora ord och stora gester. Men i kontrast mot en pappa som kunde alla svordomar i boken, står där en morfar som motbeviset: du kan leva ett helt liv, vara rak, ha humor, ha åsikter – utan att skälla ut världen.
Kanske är det just det som gör honom så minnesvärd.
Att när andra hade vrålat, suckat, smällt i dörrar – valde han “tvy vale”.
Arvet efter honom
Vi är många som bär med oss våra föräldrars och morföräldrars uttryck, som små osynliga familjearv. “Tvy vale” är ett sånt ord. Ett ord som bär ett helt sätt att vara människa. En påminnelse om att man kan reagera utan att förstöra. Sätta gränser utan att slita sönder. Att vara tydlig utan att bli hård.
Kanske är det där hans största avtryck finns.
I varje gång du tänker “nu hade morfar sagt tvy vale” i stället för att tappa det.
I varje situation där du känner att du skulle kunna skicka ur dig ett helt smutsigt vokabulär – men i stället väljer den snällare vägen.
Arne må ha varit en smålänning som inte gjorde en myra förnärmad.
Men effekten han lämnade efter sig var allt annat än liten.
Snällast vinner inte alltid högst ljud – men snällast ekar längst.
Snällhet är svårare och svårare att hitta men det ska vi ta till vara på. Man ska vara snäll mot medmänniskor, mot naturen och mot sin omgivning. Att vara snäll är en gest som är gratis, men som man inte ska ta för givet. Om någon är snäll, så tar man emot det och ger tillbaka samma volym av snällhet. Om man bara tar, ja då säger vi tvy vale och går vidare.
Tack morfar för att du visade vad snällhet var och hur starkt och påtagligt det kan vara att vara bra.